Aethlings hundblog

Hur konstig är inte årstiden? Var är all snö som de senaste åren gjort vintrarna så roliga och vackra?

Jag längtar verkligen efter att få åka skidor igen. Förra vintern köpte jag ett par nya långfärdsskidor med tillhörande päxor och åkte en hel del. Dessutom hade jag med mig Grimm ibland som extra draghjälp! I år hade jag tänkt införskaffa en ny och bättre dragsele och lina men har avvaktat snön hittills. Eller ska jag lägga pengarna på selen och tro på det bästa, att det förr eller senare kommer snö?

I alla fall så försöker vi hålla igång med skogspromenader. Eftersom det är plusgrader betyder det skitiga hundar, men vad bryr sig väl vovvarna om det. Mide och Fala älskar att springa i skogen men är väldigt duktiga på att hålla koll på oss. Det händer dock att de träffar på en älg ibland framförallt nu när det är älgjakt och många kalvar irrar omkring.

Närkontakten går väldigt lugnt till och jag tror båda vovvarna är nöjda med att bara spåra upp den, det är ju vad vi har tränat på! Lilla Loke är mestadels ovetande om äventyren och är nöjd med att leta kottar. För övrigt så har jag testat fyrhjulsdriften på Suzukin, tog ett varv i ett dike utan problem men med lite bevis på djupdykningen!

Falas och min aktiva spårträningen ligger nere nu i vintern. Och jag hoppas på en tidig start i vår igen. Men Leona är duktig på att fortsätta träna, hon lånar med sig Fala ibland och kör agility vilket Fala älskar. Jag får nog erkänna att jag inte kommer att matcha Falas hastighet på banan i vår... och Mide kommer att bli vass på agility, hon är så pigg på att lära sig allt som Leona erbjuder. Dessutom har hon löpt för första gången!

Jag har köpt en ny bok, "Spårhunden och lukterna" av Lars Fält och Tobias Gustavsson. Den är mycket intressant och jag kan varmt rekommendera den för spårintresserade eller bara hundvänner! Jag tror mer och mer på deras spårfilosofi, "det är du som hundförare som sätter begränsningarna för spårarbetet", eller hur!

Igår åkte vi också upp till Stockholm och Hundmässan i Älvsjö. Vi lånade Tomas bil, fyrhjulsdrift och automatväxel vilket var underbart när man åker tidigt på morgonen. Som vanligt var det många hundar att se på, vi tittade också på freestyletävlingen med flera ekipage från Linköpings HU som placerade sig mycket bra, kul! Jag köpte med mig nya reflexvästar till hundarna från Boett, de är smidiga och lätta att bära. Ha nu en trevlig tredje advent och mys i mörkret. Själv ska jag baka saffransskorpor, tända eld i brasan och läsa om nosarbetet.

Idag är inte vilken dag som helst för idag blir Mide hela 1 år!! Finaste Mideskrutt som är en så rolig och underbar hund, tackar aldrig nej till en mysstund eller en busbrottningsmatch. Och även om vår tid tillsammans varken har varit som jag föreställt eller förväntat mig, så är hon det finaste jag har och hon ger mig så mycket glädje♥/Leona

Att hunden är människans bästa vän är ett gammalt talesätt som väl ingen tvivlar på. Vi som är hundägare vet vilken lojalitet och ”will to please” en hund kan erbjuda. Men hur är det mellan hundar? Kan det vi med mänskliga termer kalla vänskap förekomma i hundarnas värld?

Ni som har följt oss vet att papillonen Nero fick flytta från oss för ett tag sedan. Han hittade världens bästa hem, hos en underbar familj som älskar honom precis som han är och där han får vara den hund som han är. Flocken härhemma har blivit lugnare och mer stabil och Nero har blivit mer harmonisk och trygg. Vi hälsade på för en vecka sedan men tog bara med oss Loke. Loke och Nero lekte alltid tillsammans och fungerade bra ihop så det var spännande att se hur de båda skulle reagera på ett återseende efter ett par månader?

Nero bor numera i en lägenhet ett par trappor upp i huset och när han hörde steg i trapphuset talade han om att ”här bor jag”. Och Loke svarade! ”Jag kommer, det är jag som kommer”, i alla fall lät det så! Det verkade som att de redan på skallen kände igen varandra och kommunicerade innan dörren öppnades. Och när de träffade varandra – vilken glädje! Det går inte att tolka deras beteende på annat sätt, Nero viftade med svans och kropp och Loke likaså, hoppade på oss och på alla, skällde och buffade, ”Hurra vad kul att ni kom”!

För att få utlopp för känslorna gick vi ut på det fina grönområde som finns där Nero bor. Och vad de sprang, jagade bollar och varandra, hoppade och hade alldeles för mycket känslor i kroppen, det var så härligt att se! Sedan gick vi in och fikade – tack för som vanligt supergott fika – och småkillarna fick mingla på en mindre yta. Nero var så glad och Loke likaså, de är bästisar for ever. Faktum är att Nero är den hund som Loke trivs bäst med, han accepterar Mide men de kan inte umgås på samma sätt. Mide och Fala däremot leker mycket bra tillsammans. Efter Falas senaste skendräktighet har hon blivit så glad och busig och vill leka med Mide. Kanske det beror på att Mide också har växt till sig, hon fyller ju snart ett år!

Tack Jill och Carina för att ni ger Nero det han behöver och att han har hittat nya bästisar!

Vad kan vara bättre för att fylla på med energi och ladda inför höst- och vintermörket än att vara utomhus flera timmar i dagsljus?

Tomas tog ledigt från konsultjobbet ett par dagar och så åkte vi med våra två fyrbenta vänner upp till Jämtland och Säfsen för andra året i rad. Vi hyrde en liknande stuga som förra året, med braskamin, toppmodernt kök och mycket livskvalité i form av underbar natur. Det är ett fantastiskt sätt att må bättre, att få vara i naturen, i lugnet och i tystnaden. Jag kan sakna det oerhört när jag är på jobbet mitt i allt surr och alla röster runtomkring mig. Vi var lediga i fyra dagar varav två var resdagar så de övriga dagarna startade vi med frukost halv åtta för att packa ryggsäcken med mat och fika. Denna gång hade vi utökat de nödvändiga tillbehören i ryggsäcken med frystorkad mat och en brännare med medföljande kokkärl och naturligtvis varsin spork.

Maten smakar aldrig så gott som i det fria! Kycklinggryta med curry slog restaurangmatens buffébord på kvällarna med råge. Till och med hundarna var väldigt intresserade av innehållet i påsen.

Vi gick inte mer än en mil varje dag men det tog mellan 3-4 timmar att ta sig runt en vandringsled i den mycket kuperade terrängen. Det var brant uppför och skarpa nerförsbackar men hundarna älskade att få springa och nosa överallt. Vädret var hyfsat, det var mulet men uppehåll och det var vi tacksamma för. Och jag sov så gott på natten!

Tillbaka till verkligheten och vardagens jobb inser jag att jag måste förändra min livssituation för att lätta mer på stressen. Efter ett samtal med min rektor hoppas jag nu på att gå ner till 80 % igen och få mer ledig tid i veckorna till promenader med Fala.

Jag har som en del vet, lite funderingar på att bli jägare. Inte för att jag vill jaga utan för att jag vill hjälpa de djur som blir skadeskjutna eller trafikskadade. En jägarexamen skulle innebära mer kunskaper om hur jakten går till och på så sätt vara ett stöd i arbetet som eftersöksekipage. Men sedan föreläsningen i torsdags på Fiestad Hundklubb har min tveksamhet ökat.

Veterinär Björn Lindevall, veterinär på Valla Djurklinik, visade en hel del otrevliga bilder på de skador som jakthundar kan råka ut för. Det handlar mycket om att förebygga skador d v s att träna upp konditionen och smidigheten hos hunden men också att styrketräna den. Med hjälp av en nomesele och en kätting kan man på ett enkelt sätt bygga upp musklerna på jakthunden. Musklerna är i sin tur väldigt viktiga vid mötet med ett vildsvin då det krävs en snabb och smidig undanmanöver för att undvika de vassa betarna. Peter Ekeström är hundtränare på Boda vilthägn där jägare kan låta sin hund möta ett vildsvin för första gången under kontrollerade former. Han berättade hur viktigt det är att inte bara fysiskt utan även mentalt träna hunden för att minska risker för skador.

Efter den föreläsningen var jag ganska nöjd med att jag ”bara” har en vallande hund som har börjat tända på blodade viltspår. Falas enda möte med älg hittills slutade med att hon vallade älgen och till slut gav upp försöket. Detta med vallning är något som jag har blivit mer och mer intresserad av och förhoppningsvis kommer att kunna prova i framtiden. De närmaste vintermånaderna tänker jag dock inte spåra utan hålla Falas och min kondition i trim för att starta spårträningen till våren igen. Just nu är Fala skendräktig och ägnar sig mest åt att bygga bo härhemma, utomhus är hon dock sig lik med mycket spring i benen. Leona och Mide hade dock en helg fylld med både agility, lydnad och mycket miljöträning. De var på Bergerklubbens läger i Boxholm.

Foto: Emelie Ebler

Inbjudna instruktörer var Yvonne Ahlin, agilitydomare, som höll i agilityträningen och Susanne Lindberg, instruktör och tävlande i elitlydnad, båda har face raser!Leona fick många goda råd och tips om hur man tränar en berger, Mides rasfränder.

Foto: Emelie Ebler

Imorgon packar maken och jag bilen för att ge oss av med de fyrbenta till Säfsen i Jämtland. Det kommer förhoppningsvis att bli mycket frisk luft, vandring och avkoppling i skön natur.